Jag skäms...

Tina, mamma och Antonia på promenad

En av känslorna, förutom ilska, sorg, förtvivland och rädsla, som man känner är skam.
Jag tyckte att det var jättejobbigt att åka iväg någonstans med mamma. Tänk om någon skulle prata med henne, hon kunde ju inte svar! Tänk om någon ser att hon är sjuk, trots att hon såg ut som vanligt.
Jag har försökt låtsas om som ingenting när folk frågar. "hur är det med mamma?" vad ska jag svara på det? det är bra!? många vet ju. Jag kan inte minnas en enda som frågade hur det var med mig som fick se sin mamma försvinna mer och mer.
Jag har sett min mammas uppslagna blodiga huvud efter att hon trillat i badrummet, jag har sett henne halucinera ilsket.
Jag har bråkat med min mamma för att hon ignonerat mig när jag ställt frågor ovetande att hon verkligen inte hittar något svar.
Jag har försökt dölja min mammas sjukdom, det man inte ser finns inte.
Jag vill att folk ska minnas min mamma som den hon var förut och har därför inte lagt upp några bilder själv.

 

Jag saknar min mamma trots att jag inte har henne kvar på riktigt vill jag inte att hon ska dö.

 

Imorgon träffar jag henne igen, då ska vi äta glass!

Jag ser dig men du är inte där

Mamma!

 

Jag har hittat gamla bilder av dig och det känns som om du bara är ett telefonsamtal bort. Dina drag i ansiktet är så bekanta och jag får en skön känsla i kroppen. För en litet stund inbillar mig att allt är som vanligt och att vi kan prata med varandra.
Jag vill kunna prata med dig. Det finns ju så mycket jag vill prata om.
Jag önskade att du kunde se mig, jag har blivit mamma till två underbara barn och hur du än är så älskar dom dig och tycker att du är jätteskoj. Antonia har varit på sin första danslektion så som du var med på min, kanske är det en danstjej i henne också.
Det gör så ont att mina barn inte fått samma tid med dig som dom äldre barnbarnen och att du inte får vara med och se dom växa upp så som du borde.
Mamma, jag ska gifta mig! Jag har hittat rätt och jag är glad,han är en underbar pappa till barnen och han fin,rolig och kärleksfull. Jag har planerat om i huvudet flera tusen gånger hur du ska kunna vara med på mitt bröllop men jag får nog ge upp, det skulle vara allt för rörigt för dig.
Jag vill ha dig nära, jag saknar dig så!
Ikväll kommer jag och hälsar på dig och jag hoppas att du ser mig.

Jag vet att jag fortfarande kan se dig men ändå är du inte där.

Jag älskar dig!

/Sabina

"Ut i vår hage"

Av någon konstig anledning så sjunger jag när jag är i närheten av mamma, det har jag gjort ända sen hon låg på intensiv avdelningen i Uppsala dagen efter operation.
När mamma vred och vände sig som mest av smärta vill jag gärna tro att det var det som fick henne att lugna ner sig och somna för en liten stund, min inte allt för orena stämma, även fast att det kanske inte var så.
När jag sjunger eller nynnar sjunger mamma alltid med,det är något jag kan göra med henne, sjunga.
Här om dagen när jag och min syster var och hälsade på började jag sjunga på "ut i vår hage" och mamma sjunger glatt med.
Igår var jag och hälsade på och blev lite lätt skrämd. Vi var inne på mammas rum och hon stod som alltid och trampa på stället. Jag berättade för henne att Pappa Gianni snart skulle komma och självklart började jag sjunga melodin ur Lasse Berghagens Jennie jennie fast jag sjung ju Gianni Gianni och plötsligt så skuttar mamma igång i hysterisk dans följt av skratt.
Strax därefter dyker pappa upp så vi kan gå på den efterlängtade promenaden till lekparken, i alla fall av Antonia.
   Jag gör min mamma glad om det bara är för en liten stund.

Rädsla och Ångest

När jag hälsar på mamma känner jag konstigt nog ro i kroppen. Jag vet att hon, om det bara är för nån timme, inte är ensam. Jag får pyssla med hennes hår och tvätta rent hennes fötter som blivit en vana då hon tar av sig skor och strumpor och går barfota. men det bästa är nog att man lätt kan få henne att skratta. Det är nog lite egoism, jag är där för både henne och mig men i slutändan är det nog mest för mig för mamma minns mig inte när jag går utanför dörren.
Mellan besöken hos mamma växer ångesten inom mig. Mitt samvete bankar i huvudet på mig när jag en dag bestämt att jag ska åka och hälsa på och så kommer det annat i vägen. ju fler dagar som går ju sämre mår jag.
Igår åkte hälsade jag på mamma igen. Hon blev glad av att se mig, fast å andra sidan blir hon glad av vem som helst som är glad och sprallig mot henne. Pga vissa omständigheter valde jag att sätta mig ute vid hissen en stund. Jag har försökt hanterat det mesta när det gäller min mammas sjukdom men när det kommer till att hjälpa henne med hygienen, som jag har hjälpt till med innan, så går det inte längre. I detta fall var det precis det hon behövde hjälp med.  Mamma blir arg, hon skriker rakt ut,hon blir stark och kramar det hon håller i hårt med händerna. Det är som om hon vill tala om hur förnedrande det är att ha någon som tvättar henne. I dessa fall måste dom vara två stycken som hjälps åt. Jag klarar inte av det jag blir rädd helt enkelt.
Efter ett tag gick jag in igen. Mamma var tom i blicken och jag försökte få hennes uppmärksamhet.
"Hej mamma! Jag har med mig lite muffins, jag tänkte att vi skulle fika.
Hon flyttade blicken mot mig log och sa " nämen titta det är Sabina!"
Jag minns inte senast min mamma använt mitt namn i rätt sammanhang. Även fast att det kanske bara var mitt namn hon plockade ur tomheten så lät det så äkta.
Jag väljer ändå att tro på att hon SÅG mig om bara för en liten stund.
Vi fikade, vi skrattade, vi mös med Tristan.
Varje besök avslutas på samma sätt, då har jag inget att ångra...
Jag älskar dig!

//Sabina